Möss och Människor

Det var ett tag sedan jag skrev på bokbloggen och det kanske inte är så konstigt, för det är ju sommarlov! Men medan jag satt och funderade för mig själv, mitt i sommarlovet, på en bokserie jag precis läst ut, tänkte jag på min bokblogg och kom på att jag aldrig skrev en recension om den sista boken vi läste innan sommarlovet. Så här kommer den!

Möss och Människor är en bok skriven av John Steinbeck. Det är en oerhört kort roman med 6 kapitel på under 100 sidor och det tog mig mindre än en dag att läsa ut hela. Den finns även som film (men jag rekommenderar att du läser boken, det är värt det, jag lovar).

Boken handlar om George och Lennie som har varit vänner sedan de var små. De har en dröm om att tjäna tillräckligt mycket pengar så att de kan köpa sig en egen gård och arbeta för ingen än dem själva, så George skaffar dem ett jobb på en ny bondgård. Det enda problemet är det att Lennie har en mental nedsättning och glömmer saker och ting hela tiden, och bryr sig endast om mjuka saker som han vill ta på och hålla och klappa. Som kaniner. Lennie älskar kaniner men är samtidigt en stor och kraftig karl, han förstår inte att han kan döda de små mjuka varelserna så George måste hela tiden passa på Lennie och se till att Lennie inte smeker döda möss i fickan eller leker med hundvalpar. George få kämpa för att de ska få behålla jobben, men ibland vill han bara slippa Lennie för gott och få lugn och ro.
På den nya gården möter de nya, intressanta människor så som Slim, Curley och Candy. Alla tycker de att George och Lennie är ett udda par, en syn man inte ser så ofta. Curley däremot stör sig på Lennies utseende och beteende, ja allt, och därför hamnar de i en tvist. Vilket George har försökt undvika med alla medel, och det kan bara sluta på ett sätt: med tragedi.

Jag tänker inte förstöra slutet så jag stoppar där men jag vill säga att ni borde läsa den. Otroligt mycket bättre än jag hade förväntat mig! Jag kan dock lugnt säga att Möss och Människor är en tragedi av de värsta slagen där lycka övergår i en fruktansvärd katastrof. Början och slutet var väldigt rakt på sak; börjar mitt i och tar sedan bara slut. Ändå tycker jag att det var en väldigt intressant bok med mycket händelser på väldigt få sidor. Fortfarande slår det mig hur John Steinbeck lyckades få med så mycket berättelse och olika känslor på så få sidor.


                        

Min Vänstra Fot

Min vänstra fot – regissör Jim Sheridan

Min vänstra fot är en film som handlar om Christy Brown som föddes med cerebral pares och endast kunde kontrollera sin vänstra fot. Filmen är baserad på de irländske Christy Browns egna liv, i vilket han målade och skrev med sin vänstra fot.
Originaltitel: My left foot: the story of Christy Brown (1989)
Rollen som Christy Brown spelas av Daniel-Day Lewis, vilket han vann en Oskar för.

Förra veckan tittade vi på denna filmen då vi just nu jobbar med temat funktionsnedsättning i skolan. Jag tyckte den var ganska bra, skådespelarna var otroligt bra speciellt den som spelade Christy som barn, men en liten sak störde mig redan från början, nämligen foten… Jag vet inte varför men jag har lite utav en fobi för fötter och den första scenen i filmen innehåller givetvis en stor hårig fot med långa tår som kämpar för att sätta igång en skiva. Redan där var jag osäker på filmen men det slutade med att jag tyckte att den var helt okej.

Även det faktum att Christy Brown föddes med en CP-skada och att han inte kunde tala de första åren av hans liv var smärtsamt att se på. Men hela familjen var så älskvärd mot honom, t.o.m pappan till slut, och det värmde så i hjärtat. Dock var det ofta jobbigt och titta på filmen när huvudpersonen kämpade.

En annan sak som dock retade mig var att jag kände igen skådespelerskan som spelade Chrisys mamma, Brenda Fricker. Så jag tog reda på vad mer hon hade spelat och såg att hon var med i Ensam hemma 2; hon var damen som var tokig i duvorna! Det fick mig att gilla filmen ännu mer även om det kanske inte var det mest väsentliga jag kunde skrivit här.

På Västfronten Intet Nytt

På västfronten intet nytt – regissör Delbert Mann

På västfronten intet nytt är en en film som utspelar sig på västfronten under första världskriget. Den är baserad på boken med samma namn, skriven av Erich Maria Remarques 1929.
Versionen vi tittade på var en brittisk/amerikansk version från 1979, men det spelades också in en 1930.
Original titel: All Quiet on the Western Front

Filmen handlar om den tyska 18-åringen Paul Baumer som har hamnat vid västfronten tillsammans med sina klasskamrater. Innan de hamnade vid fronten fick de gå i militärskola och bli tränade och tillsagda vad de ska göra; vad de ska göra för fäderneslandet.
Först var de flesta av kamraterna glada över att tjäna landet, men efter långa dagar och nätter i bunkrarna börjar de bli oroliga. När den förste klasskamraten stryker går det bara utför och tillslut är det bara Paul kvar. Efter att Paul har fått åka hem åker han tillbaka till fronten, för att han har varit där i fyra år och känner igen den platsen som den enda verkligheten. Där dör han sedan, precis som alla andra.

För några veckor sedan såg vi denna filmen i historia, eftersom vi arbetade med första världskriget. Därför kan jag inte säga varför jag valde att se filmen, eftersom jag inte valde den, men jag kan säga att den var sådär. Jag har aldrig gillat filmer med krig (jag tycker inte om krig överhuvudtaget) så det är lite svårt att säga vad jag tycker om den eller vad den hade för syfte och allt det. Jag kan dock säga att jag gillade den för att den visade rättvisa på ett sätt. Inte att det var någons fel eller "det är så synd om oss", utan för att den visade hur verkligheten var, hur rättvisan såg ut då.

De första orden i filmen följer såhär:
"Denna film är varken en anklagelse eller bekännelse och allra minst ett äventyr. För döden är inget äventyr för alla som ställs öga mot öga mot den. Filmen försöker berätta om en generation män, som även om de undkommit granaterna, blev förstörda av kriget."
Och det här gillar jag. Hur många gånger har inte folk bett en att bara säga det man vill och inte ge konstiga signaler? Den här texten i början av filmen visar ju precis vad syftet med filmen är, och man blir faktiskt påverkad av detta under hela filmen ända till slutet.

Richard Thomas i rollen som Paul Baumer

Romeo & Juliet

   Förra måndagen (10 mars) var jag med klassen och tittade på en teater som treorna på skolan hade satt upp. Det var mycket spännande, för jag har bara sett än teater innan i hela mitt liv och det var en annan teater på gymnasieskolan i Mark satt upp den och jag var säkert 10-11 år bara. Så jag kommer inte ihåg så mycket av den.
   Men en teater tyckte jag lät super kul, och det var det. För även om det var Romeo & Juliet, en ganska välkänd tragedi, så gjorde teatertreorna ett kanonjobb med att modernisera den och göra det lite komisk. Han som spelade Romeo var väldigt rolig första timmen utav pjäsen, då det sorgliga slutet var långt ifrån. Det tyckte framförallt han som satt framför mig, för han skrattade åt minsta lilla. De hade även lagt in några ord som de inte troligtvis sa på den tiden; exempelvis dygna.

   För dem som inte känner till Romeo & Juliet är det en pjäs skriven av den kända William Shakespeare runt 1595-96. Den utspelar sig i Verona, Italien, och original titeln på engelska är The Most Excellent and Lamentable Tragedy of Romeo and Juliet. Lite intressant fakta: den visades upp första gången i Sverige 1776 den 5 augusti i Norrköping. (Jag vill tycka att det åtminstone är lite imponerande)

   Handlingen i kort: Romeo som är en Montague träffar Juliet. De bli kära i varandra, men deras familjer är sedan länge fiender. Juliet är en Capulet och den stora fejden mellan deras familjer gör det omöjligt för dem att gifta sig. Så de bestämmer sig för att gifta sig i hemlighet. När Romeo sedan måste lämna Juliet för att han hamnat i en fejd med Juliets kusin och dödat honom, bestämmer sig Juliets mamma för att Juliet ska gifta sig med en annan. Juliet vill inte detta så munken som vigt det unga paret ger henne en dryck som gör att hon "dör" men vaknar igen, så att hon slipper gifta sig. Efter att Juliet druckit drycken återvänder Romeo och finner Juliet, som han tror nu är död. Han tar sitt eget liv med ett gift,  och efter att Juliet vaknar hittar hon Romeo bredvid sig, död, och hon dödar sig själv med en kniv för att hon inte vill leva utan honom.

   Så… den är ganska tragisk.

   Men även om den är så tragisk var den spännande att se, och allt med dansarna och musiken (som för övrig också var relativt moderna svenska låtar som passade in i pjäsen, vilket gav mig en häftig känsla)… det var bara fantastiskt kul att ha sett.
   Om klassen någonsin bli bjudna på sådant här kalas en gång till tackar jag inte nej i första taget.
        

Mannen under trappan

Mannen under trappan författare Marie Hermansson

   Boken handlar om Fredrik som har köpt ett nytt hus med sin hustru Paula och deras två barn; Fabian och den nyfödda Olivia. Huset är stort och vitt och är beläget i Kungsvik.
   Familjen flyttar in direkt efter de köpt huset och först är allt frid och fröjd. Tills första sommaren i det nya huset anländer och Fredrik får problem med en inkräktare; en kort man som påstår att han bor under deras trappa. Fredrik som är huvudpersonen i boken blir störd av tanken att en liten konstig och smutsig man bor i deras hus utan hans godkännande (inte för att han skulle godkänna det), så han försöker få ut mannen som påstår sig heta Kwådd.
   En hyra på 5000 kronor skulle vara för dyrt för Kwådd eftersom han antagligen var en fattig uteliggare som intagit deras hus innan de köpt det, tänkte Fredrik. Men 5000 kronor fick han av mannen under trappan. Och sedan dubbelt upp: 10,000 kronor.
   Därefter påstod en man från samhället att han blivit bestulen av så mycket pengar Fredrik fått av Kwådd, vilket leder hans misstankar direkt till Kwådd. Han anklagar mannen för rånet och försöker med alla medel att få ut honom ur huset. Han går till sin vän på socialen och till en gammal tant som bott i huset för länge sedan för att hämta hjälp, men han lyckas aldrig få bort mannen.
   Den ena saken leder till den andra och Fredrik blir mer och mer besatt av att få ivåg mannen under trappan, han blir så besatt av denna man att han glömmer allt från sitt förra, perfekta liv han hade innan de flyttade in i huset och han gör extrema saker för att lyckas.

   Detta var inte en bok som jag vanligtvis läser, därför har jag lite blandade känslor för den.
   Den var absolut värd att läsa och den blev mer spännande ju mer man läste. Men den var också lite konstig, eller mycket konstig för hjärnan blev helt förvirrad. Man visste inte vad som var sant eller vad som faktiskt hände, man visste inte om mannen under trappan var verklig eller inte.
   Det var lite tråkigt att författaren inte lyckades göra boken mer spännande än den var, för efter halva boken (s.130-131 ungefär) fattade man vad som skulle hända senare.
   Slutet däremot var ganska bra tycker jag, även om jag inte riktigt vet hur jag ska tolka det. Jag antar att det är meningen att man ska tolka själv vad som hände efteråt, och jag vet inte vad jag ska tro ärligt talat. Fast ändå gillar jag sådana slut där man får avgöra själv hur det gick sen samtidigt som jag hatar att inte veta vad det rätta svaret är, vad som hände sen, även om det inte finns ett rätt svar.

                              

To Kill A Mockingbird - Last Entry

Chapter 19 – last page

I have now read the whole book To kill a mockingbird and I  must say I'm glad that I did.

   Harper Lee is the author of To kill a mockingbird and it was the only book she wrote, which is sad because her writing is really good. I know now (after having seen a documentary at school) that the book was first manuscripts, little stories about Atticus and the people of Maycomb, but not yet a complete book. Lee then got time to put these manuscripts together and write the book, and her friends who gave her this time said in the documentary I watched that they had seen the manuscripts and thought that it was like beautiful poems or small stories that were stunning by themselves.

I can understand this because some of the things Lee has written in the book is really beautiful and deep. Somethings she wrote was even a little funny, which makes the book easier to like.

It's hard to give only one example from a book with 309 pages, but here are some:

"'The night-crawlers had retired, but ripe chinaberries drummed on the roof when the wind stirred, and the darkness was desolate with the barking of distant dogs" (p.63)

”‘You rarely win, but sometimes you do. Mrs Dubose won, all ninety-eight pounds of her. According to her views, she died beholden to nothing and nobody. She was the bravest person I ever knew.’” (Atticus p.124)

”Atticus disengaged himself and looked at me. ‘What do you mean?’

‘Well, it’d be sort of like shootin’ a mockingbird wouldn’t it?’ 
Atticus put his face  in my hair and rubbed it. When he got up and walked across the porch into the shadows, his youthful step had returned. Before he went inside the house, he stopped in front of Boo Radley. ‘Thank you for my children, Arthur,’ he said.” (p.304-305)

   The book needs a lot of interpretation, though. The family relationships are explained a lot, but I also think it is necessary when you write a book, for the reader to understand all the relationships so you don't have to read into it. But a deeper meaning and the connection between the first part, about Boo Radley, and the second part, the trial, I believe is up to the reader to interpret in his/her own way.
Because the book is built in this way, with two parts, you get to know the characters in the book better and it makes them more alive, and you feel with them when they are faced with a problem. The way Lee has written the dialogs, in a southern dialect, also makes the characters and the story more alive.
According to me the second part is depending on the first part, because if the fist part weren’t there you wouldn’t get the same feeling at the end and you wouldn’t understand everything that was going on, you would just have all these questions unanswered.
   The book is a little slow in the beginning, though, but you have to live with it because it’s needed to make it good in the end.

   The conflict of this book is the trial; when Atticus is to defend Tom Robinson, a Negro who is said to have raped a white girl. In the court Atticus defends Tom with all his might and as the trial goes on you understand that Tom Robinson is innocent, Jem is certain of it.
”‘Scout’, breathed Jem. ‘Scout, look! Reverend, he’s crippled!’” (p.205), said Jem when it became clear that Tom Robinson couldn’t have been the one who hurt Mayella Ewell. But even so, the jury had never let a black man go free and Tom was convicted guilty.
   Bob Ewell, Mayella’s father, then wants to get back at Atticus because Atticus turned the table at the trial and claimed that Bob was the one who hurt Mayella for the reason that she had kissed Tom, and Bob wanted to learn her that it was not acceptable. So Bob threatened Atticus and I guess the climax is when he goes after Jem and Scout in the middle of the night, and tries to kill them. And that’s when Boo Radley shows up again.

   Jem has an idea about why people are like they are and act like they do in Maycomb:
”‘There’s the ordinary kind like us and the neighbours, there’s the kind like the Cunninghams out in the woods, the kind like the Ewells down at the dump, and the Negroes.’ ‘The thing about it is, our kind of folks don’t like the Cunninghams, the Cunninghams don’t like the Ewells, and the Ewells hate and despise the coloured folks.’” (p.249)
   It’s very interesting to ask yourself if something like that exist where you live and I guess that where I live, here in Sweden, it definitely exist but maybe it’s just not quite that strong. I don’t really know much about the people that live in my town, but I think you can see some resemblance to that, but maybe not quite like it. I also think that it exists in Sweden but is disappearing because we evolve as human beings.

   How Atticus is able to see the good in everybody amazes me. People are so mean to him in the book and the things they say about him are mean, you can’t understand why they would say things like that to a person with such a good heart. But it was different at that time, and people didn’t know better I guess.
   In the end of the book, you understand a lot more about Atticus and what Scout meant
when it stood ”it was not until many years later that I realized he wanted me to hear every word he said” (p.98) or ”I know now what he was trying to do” (p.148): Atticus wanted to be a good example for his children.
   On page 301 Atticus says ”‘If this thing’s hushed up it’ll be a simple denial to Jem of the way I’ve tried to raise him. Sometimes I think I’m a total failure as a parent, but I’m all they’ve got. Before Jem looks at anyone else he looks at me, and I’ve tried to live so I can look squarely back at him… If I convinced at something like this, frankly I couldn’t meet his eye, and the day I can’t do that I’ll know I’ve lost him. I don’t want to lose him and Scout, because they’re all I’ve got’”, and this proves how much he loves his children and how much he wants to be a good example, not just for them but for himself.
  When Jem is furious about what Mrs Dubose said, Atticus says; "You just hold your head up high and be a gentleman. Whatever she says to you, it's your job not to let her make you mad"(p.111), and after her death I believe Jem is changed because if Atticus.

The theme of this book is the issue about black people in USA during the great depression. 
I can’t tell why Harper Lee wrote this book, if she wrote it because she wanted to write or she wanted to tell about her childhood, or if she wanted people to think about this matter and realize what was going on so we could learn from the mistakes in history, move on and change.
When this book was published it didn’t get a lot of attention because the book was rebellious and it stood against everything everybody believed in. The book showed the true colors of society and the people wanted to ignore the truth. But it became an eye-opener and now it’s a classic, and I’m glad that I had to read it.

"He would be there all night, and he would be there

when Jem waked up in the morning" (p.309)

To Kill A Mockingbird - Second Entry

Chapter 10-19 of To kill a mockingbird

”Atticus said to Jem one day, ‘I’d rather you shot at tin cans in the back yard, but I know you’ll go after birds. Shoot all the bluejays you want, if you can hit ’em, but remember it’s a sin to kill a mockingbird.’”

   In chapter 10 Jem and Scout find out something about their father. When a mad dog is on his way to their street Atticus is the one who has to put him down, he has to shoot the dog and he only has one chance to do it. The sheriff, Mr Heck Tate, says to Atticus: ”This is a one-shot job” (p.106), and hands him his rifle. Atticus says he hasn’t shot a gun in thirty years but he shoots the dog anyway, and he doesn’t miss. Later Miss Maudie tells Scout and Jem that ”Atticus Finch was the deadest shot in Maycomb County in his time” (p.108), and both Scout and Jem are truly proud of their father. Scout even wants to brag about her father at school but Jem tells her not to, ”I reckon if he’d wanted us to know he’da told us. If he was proud of it, he’da told us” (p.109). Just after this it says; ”‘– I wouldn’t care if he couldn’t do a blessed thing.’ Jem picked up a rock and threw it jubilantly at the car-house. Running after it, he called back: ‘Atticus is a gentleman, just like me!’”, and it shows that Jem was really happy about having Atticus as his father and that even if Atticus didn’t do much, he would always be a gentleman in Jem’s eyes.

   In chapter 11 you get to know a new side to Jem, one out of control. Mrs Henry Lafayette Dubose lives on their street and she isn’t really nice to the children when they walk past. She says mean things to them, but Atticus tells them not to get bothered by it, ”Just hold your head high and be a gentleman” (p.111). But one day Jem looses his mind and cuts off every tops of Mrs Dubose’s camellia bushes. Scout explains to the reader that ”At the time, however, I tought the only explanation for what he did was that for a few minutes he simply went mad” (p.114), and that is the reason why Jem has to read to Mrs Dubose every day, for a month. Atticus says to Scout that evening; ”I never thought Jem’d be the one to lose his head over this – thought I’d have more trouble with you” (p.116), and this proves that Scout is the one always getting into troubles and Jem the one who usually is the gentleman, but also that Scout is growing up and she listens to her father, pleasing him, while Jem might have a little less patience when it comes down to it.

   In chapter 12 Atticus is called into an emergency session and leaves for two weeks, leaving Calpurnia in charge. On Saturday it’s church, and Calpurnia doesn’t know what to do with the children, she can’t leave them at home and the can’t go with them to the white church because black people aren’t allowed there. But white children aren’t allowed in the black church either, according to Lula. It doesn’t really say who Lula is, only that she is a troublemaker that nobody seems to like. But the other people let Jem and Scout in to the church, and in there it looked very different to the church they were used to; ”There was no sign of piano, organ, hymnbooks, church programmes – the familiar ecclesiastical impedimenta we saw every Sunday” (p.132).
    Scout and Jem learn more about their family when their aunt Alexandra comes to live with them. Alexandra wants Scout to act more like a lady and on page 145 she wants Scout to speak to the ladies sitting in the living-room; ”Speak to your Cousin Lily” Alexandra says, and Scout replies; ”She’s our cousin? I didn’t know that”, which shows that the Finch Family is bigger than I first expected and how little Jem & Scout know about their family and the history. Another cousin is also brought up, cousin Joshua, who is a beautiful character according to Alexandra, but a little crazy according to Jem. He ended up costing the Finch’s 500 dollars.
   In the end of that chapter Atticus says: ”Get more like Cousin Joshua every day, don’t I? Do you think I’ll end up costing the family five hundred dollars?”, and after that it says: ”I know now what he was trying to do, but Atticus was only a man. It takes a woman to do that kind of work”, and I have no clue what she means by this! I annoys me, because I think it has some kind of meaning, but I really don’t know what to think.

   When Dill shows up, so do strange men who want to talk to Atticus. One night Jem, Scout and Dill sneak out after Atticus and find him outside the jail. A mob appears, with men who want to get their hands on Tom Robinson. Since Atticus is a lawyer he has been given a case, he is to defend Tom Robinson, a black man who is accused of raping Mayella Ewell, and the mob wants him dead.
   Scout recognizes one of the men in the mob: Mr Walter Cunningham. Later that night she understands that the mob would have hurt Atticus if it weren’t for her, so in the morning Scout asks Atticus if Mr Cunningham is on their side and he says; ”Mr Cunningham’s basically a good man, he just has his blind spots along with the rest of us” (p.173), which probably means that he is usually on the good side, but in this case it’s different because Atticus thinks that both sides are right or something.
   I get the impression that Atticus has different opinions, that he doesn’t want to defend Tom or he doesn’t believe that he is innocent, because on page 180 someone says; ”you know the court appointed him to defend this nigger”, and at the trial when Jem, Scout and Dill sneak in to the courthouse they see that Atticus is feeling bad over making Mayella Ewell cry because of the questions he has to ask to convince the jury that Tom Robinson is innocent, because it’s his job.

   One thing that really stuck to me was this on page 158:
   ”Dill was off again. Beautiful things floated around in his dreamy head. He could read two books to my one, but he preferred the magic of his own inventions. He could add and subtract faster than lightning, but he preferred his own twilight world, a world where babies slept, waiting to be gathered like morning lilies. He was slowly talking himself to sleep and taking me with him, but in the quietness of his foggy island there rose the faded image of a grey house with sad brown doors.”   I don’t know why this particular part stuck with me, and out of all the things this book is about, but I guess it’s because I have a weakness for this kind of things. I also think it’s extremely beautiful.

   I have no idea how the book is going to end, anything could happen really, but I do hope that Tom Robinson is innocent.