Och i Wienerwald står träden kvar

Och i Wienerwald står träden kvar är en bok skriven av journalist och författaren Elisabeth Åsbrink. Boken vann Augustpriset för bästa facklitteratur 2011.

Bildkälla: Google

Berättelsen handlar om den unga Otto Ullmann som vid 13 års ålder skiljs från sina föräldrar i Wien. Året är 1938 när han en kall februaridag får gå på tåget som kommer ta honom till Sverige. Han hamnar till slut på den svenska landsbygden någonstans mellan Skåne och Småland, på ett barnhem med en grupp andra judiska barn. Han ser barnen försvinna en efter en, tänker att ingen vill ha honom, tänker på mamma och pappa hemma i Wien.
     Ottos pappa, Josef Ullmann, skriver brev till Otto varje dag. Likaså skriver mamma, mostrarna och Paul. Men breven gör bara att Otto saknar alla där hemma i Wien, och han undrar jämt när han ska få åka tillbaka.
     Åren går, breven blir färre, och Otto hamnar på gården Elmtaryd i Agunnaryd, tillhörande familjen Kamprad. Otto blir nära vän med Ingvar Kamprad – som aktivt engagerade sig i nazistiska organisationer – och en av de första anställda på företaget IKEA.

Han får aldrig återse sin familj.

···················

Det känns konstigt att berätta om den här boken, för detta är någons historia, någon annans berättelse, och de vars berättelse detta är finns inte mer. De är döda, och det enda som finns kvar av dem är de 500 brev som Elisabeth Åsbrink fick. Hon har alltså skrivit denna boken utifrån dessa 500 brev och vad jag antar är många timmar med forskning kring händelserna under åren 1938-1945.

Men tanke på att boken faktiskt vunnit ett pris måste jag säga att boken var ganska bra, dock tycker jag inte om att läsa böcker om historia för det är i de flesta fall inget som intresserar mig och därför var den ibland tråkig att läsa. Möjligtvis lärorik, men också lite tråkig. Vad som var roligast att läsa var berättelsen om Otto, för hans resa var mer intressant. 'Roligast' är kanske inte det bästa sättet att uttrycka sig på eftersom berättelsen är otroligt sorglig och i vissa fall jobbig att läsa på grund av att man vet att detta är en sann historia – i alla fall så sann som Åsbrink kunde berätta den.

Klassen var på en föreläsning med Elisabeth Åsbrink där hon berättade lite om boken och hon började nästan med att säga att många hade slutat handla på IKEA efter att de läst hennes bok, för att både Ingvar Kamprad och hans far var nazister. Jag kan inte säga att boken påverkade min syn på företaget IKEA, inte heller på Ingvar Kamprad, men det kanske är för att jag inte hade någon syn på honom innan heller.

Boken är i sig väldigt aktuell idag, och kommer säkert att vara det i många år framöver, för det här med förintelsen och nazister och fascister och allt vad det är kommer alltid att vara ett känsligt ämne, och vi kommer alltid att påminna oss om vår historia för att lära oss utav den. Att den här boken skrevs är jag väldigt glad för i och med det syftet.