Stolthet och fördom

Stolthet och fördom (2005) är en film baserad på romanen med samma namn (originaltitel: Pride and Prejudice) författad av Jane Austen.

Filmen utspelar sig i början av 1800-talet, där man får följa familjen Bennet och deras möte med Mr. Bingley och hans sällskap. Mrs Bennet vill nämligen gifta bort Jane, den äldsta systern av fem, till den nyanlända och rika Mr. Bingley. Man får reda på att Mr. Bingleys vän Mr. Darcy är ännu rikare, och Mrs Bennet ser en ljus framtid då hon har flera döttrar att erbjuda, men när de väl möter den mystiske Mr. Darcy upptäcker de hur arrogant han är. Elisabeth, den näst äldsta systern, ogillar Mr. Darcy starkt, men det skall komma att ändra sig.

I filmen ser man Kiera Knightley och Matthew Macfadyen i huvudrollerna som Elisabeth och Mr. Darcy.

Mitt intryck av filmen:

Jag såg endast första halvan av filmen så jag kan inte uttrycka mig om hela, men utav det jag såg kan jag säga att den verkade som en bra film. Eftersom den är baserad på en gammal bok är det inte den modernaste filmen, så man måste uppskatta lite historia för att tycka att den är bra eftersom kläderna och rekvisitan och kulisserna ger en inblick i 1800-talet. Dock tycker jag att själva berättelsen, motiven och temat går att känna igen, och man kan sympatisera med karaktärerna även i dagens tid. Därför kan man uppskatta filmen även om man inte är historiskt intresserad. Sedan handlar den givetvis om kärlek, och vem gillar inte en bra kärlekshistoria.

Paper Towns (spoilers!)

Paper Towns written by John Green

The lovely book Paper Towns by John Green tells the story about a teenage boy named Quentin Jacobsen, aka Q, and his relationship with the mysterious girl named Margo Roth Spiegelman. Q has always had a crush on his neighbor Margo and they used to be friends, but time drove them apart. Until one night when Margo climbs through Q's window, bringing him along on a night of revenge. The following morning Margo has disappeared. Her unconcerned parents tell the police she will return as previous times. Q however is not convinced. Margo has left him breadcrumbs to follow, and as he tries to unravel the mystery he reveals loads of things, not just about Margo but about himself and his companions Ben, Radar and Lacey as well. After Margo being gone for almost a month Q finds a place he is certain she's at, so he brings his friends on a 21 hour road trip to Agloe, New York. Once there they find Margo, although she is not the Margo Roth Spiegelman they all thought she was.

Character:

Quentin Jacobsen, aka Q, is the story’s protagonist. He lives with his parents in Jefferson Park, Orlando, Florida, next door to Margo Roth Spiegelman. Ever since they were small Quentin has been in love with Margo. They both go to Jefferson High, so does Q’s best friends Ben and Radar.

To me Q is a very average teenage boy who has his questions about everything possible to question. He is not the popular jock, or the computer nerd, or the geeky band member. He is just a boy who unquestionably likes Margo Roth Spiegelman and who really wants to get to know her. The real Margo. He isn’t the bravest and does not want to commit crimes. For instance; Margo wants to break into SeaWorld with him, and Radar needs him to drive the car at 72 mph, and he is extremely hesitant to do both things. However, Margo changes him and he even dares to send a threatening email in the meantime of her disappearance. I also received the impression that Q never upsets his parents; he is never late to school, never parties, and goes to bed at a decent time. It is not until after Margo that he is late, parties, and goes to bed at five in the morning. Ultimately, Margo changed Q considerably.

Conflict:

What drives the story to continue is of course Margo Roth Spiegelman. When she disappears and leaves Q all these clues for him to follow he decides to find her, which naturally becomes the challenge for the main character. However, there are many other factors that also place in. Q’s friends make up a lot of the story, if it hadn’t been for them the book would just be about a boy looking for a girl. Now the story is full of these characters who are pulled into a world without Margo Roth Spiegelman, and if it weren’t for the stupidity of Ben, the smartness of Radar, and the innocence of Lacey, Q would never had discovered the different persons that was Margo Roth Spiegelman, neither would he had found out as much about himself that he did.

Setting:

Paper Town is the name of the book and this is explained in three various ways throughout the book. You first encounter it on page 57 when Margo brings Q to the SunTrust Building to take in the whole beauty that is the suburb of Orlando, Florida. In the SunTrust Building Margo calls Orlando a paper town as a metaphor for the fake people living there. A paper town, as finally explained in the book, is a fake town created (by cartographers) and ”inserted into tourist maps as a copyright trap”.

As mentioned, the story is set in Orlando, in a fictional subdivision called Jefferson Park where Q and Margo live next door. Later on the reader is introduced to a mini-mall in a pseudo-division (an abandoned subdivision) where Margo seems to have spent some time. This place is very dark and frightening with no windows, a broken ceiling, it’s also dirty and littered (at first I received the impression they would find Margo dead there), but after Q spends a night there he accustoms himself with the place, and the rats, along with a new perspective of Margo.

During the 21 hour long road trip Q’s minivan turns into a figurative house; the passenger side is the den, the driver’s seat the living room, the center console the kitchen, the first bench seat is the first bedroom and the second bench seat the second bedroom. The idea of the car being a small house appealed to me and I enjoyed reading about the time the characters spent in there. At the same time the car was destined to be an extremely temporary home and I understood that something had to happen to it, hence the, nearly, car crash with a cow.

Style:

The language used throughout the novel is both informal and a little complex, because there is a lot of interpretation needed. However, it is not too complex since it is a young adult book. In the dialogues the language is very informal, with a lot of ‘like’’s and ‘you know’’s.

What’s more, the book sometimes changes verb tenses. John Green explained in his blog why he has mixed tenses in the book: when people talk they often change the tenses because they start off by telling something they usually did and when reaching the shocking part of the story they change to present tense as if they can still feel it happening. In my opinion it’s perfect for that kind of book, although I was bothered by it somewhat. Otherwise the style of the language was very descriptive in terms of setting and plot, and although the book talks about two-dimensional people the characters were far from flat.

Finally, I can definitely say that this book has changed me in a positive way and I couldn’t be more glad that I read it. I believe it was somewhere in the middle of the book where I started to truly grasp what the book was about. In my opinion, it’s about how we fail to see people for who they really are, no matter if it’s a perfect person or a bad one, because we can never become another human being. I was caught by what Ben said in the book:

”Like, I always thought Lacey was so hot and so awesome and so cool, but now when it actually comes to being with her... it’s not the exact same.” 

This is what Q does as well; he sees Margo as this perfect person when in fact she is just a girl. That is the message of the book. We idealise the people we like without thinking of them as the human beings they are, and we need to be aware of this to stop thinking the other person should be more like us. Instead we should try to understand the other person as much as possible, despite not being able to become them.

And also: the Paper Towns movie will premiere July 24 2015!!

Och i Wienerwald står träden kvar

Och i Wienerwald står träden kvar är en bok skriven av journalist och författaren Elisabeth Åsbrink. Boken vann Augustpriset för bästa facklitteratur 2011.

Bildkälla: Google

Berättelsen handlar om den unga Otto Ullmann som vid 13 års ålder skiljs från sina föräldrar i Wien. Året är 1938 när han en kall februaridag får gå på tåget som kommer ta honom till Sverige. Han hamnar till slut på den svenska landsbygden någonstans mellan Skåne och Småland, på ett barnhem med en grupp andra judiska barn. Han ser barnen försvinna en efter en, tänker att ingen vill ha honom, tänker på mamma och pappa hemma i Wien.
     Ottos pappa, Josef Ullmann, skriver brev till Otto varje dag. Likaså skriver mamma, mostrarna och Paul. Men breven gör bara att Otto saknar alla där hemma i Wien, och han undrar jämt när han ska få åka tillbaka.
     Åren går, breven blir färre, och Otto hamnar på gården Elmtaryd i Agunnaryd, tillhörande familjen Kamprad. Otto blir nära vän med Ingvar Kamprad – som aktivt engagerade sig i nazistiska organisationer – och en av de första anställda på företaget IKEA.

Han får aldrig återse sin familj.

···················

Det känns konstigt att berätta om den här boken, för detta är någons historia, någon annans berättelse, och de vars berättelse detta är finns inte mer. De är döda, och det enda som finns kvar av dem är de 500 brev som Elisabeth Åsbrink fick. Hon har alltså skrivit denna boken utifrån dessa 500 brev och vad jag antar är många timmar med forskning kring händelserna under åren 1938-1945.

Men tanke på att boken faktiskt vunnit ett pris måste jag säga att boken var ganska bra, dock tycker jag inte om att läsa böcker om historia för det är i de flesta fall inget som intresserar mig och därför var den ibland tråkig att läsa. Möjligtvis lärorik, men också lite tråkig. Vad som var roligast att läsa var berättelsen om Otto, för hans resa var mer intressant. 'Roligast' är kanske inte det bästa sättet att uttrycka sig på eftersom berättelsen är otroligt sorglig och i vissa fall jobbig att läsa på grund av att man vet att detta är en sann historia – i alla fall så sann som Åsbrink kunde berätta den.

Klassen var på en föreläsning med Elisabeth Åsbrink där hon berättade lite om boken och hon började nästan med att säga att många hade slutat handla på IKEA efter att de läst hennes bok, för att både Ingvar Kamprad och hans far var nazister. Jag kan inte säga att boken påverkade min syn på företaget IKEA, inte heller på Ingvar Kamprad, men det kanske är för att jag inte hade någon syn på honom innan heller.

Boken är i sig väldigt aktuell idag, och kommer säkert att vara det i många år framöver, för det här med förintelsen och nazister och fascister och allt vad det är kommer alltid att vara ett känsligt ämne, och vi kommer alltid att påminna oss om vår historia för att lära oss utav den. Att den här boken skrevs är jag väldigt glad för i och med det syftet.

Livet är underbart

Livet är underbart är en italiensk film från 1997 regisserad av Roberto Benigni. Originaltiteln på italienska är La vita è bella, och den vann tre Oscar: bästa utländska film, bästa manliga skådespelare och bästa filmmusik.

Filmen utspelar sig under andra världskriget, men är inte alls en krigsfilm. Filmen fokuserar nämligen på den judiske Guido Orefice som faller för den vackra Dora. Dock är Dora förlovad med en annan man, men Dora, vars känslor är densamma för Guido, lämnar fästmannen på ett minst sagt spektakulärt sätt. Guido och Dora gör sig hemmastadda hos Guidos farbror och får en son, Giosuè. Men lyckan är kortvarig då familjen hamnar på ett koncentrationsläger. Istället för att berätta den hemska sanningen för sin son bestämmer sig Guido att dra en liten vit lögn för Giosuè: det är en lek, och samlar man ihop tusen poäng får man åka hem.

Filmen är väldigt rolig, trots det hemska som ligger och lurar i bakgrunden. Man vet ju att det är hemsk, och att man tycker att det är rolig gör det kanske ännu hemskare. Att man sitter en hel film och försöka klura ut slutet är en helt annan sak med den här, för i det här fallet vet man hur det slutar. Samtidigt så gör det inte det för man tror att alla ska dö, men det gör de inte!

Hursomhelst är filmen lika hjärtskärande som rolig vilket oväntat gör den så mycket bättre. Det gör absolut inget att den är på italienska, det var en härlig omväxling för en som bara tittar på engelska filmer. För den som inte har sett filmen så är den verkligen att rekommendera.