Pleasantville

Pleasantville är en amerikansk film från 1998 regisserad av Gary Ross. Filmen handlar om de två mycket olika syskonen David och Jennifer som genom en magisk fjärrkontroll hamnar i Davids svartvita favoritserie från 50-talet; Pleasantville. I Pleasantville är allt perfekt och alla är fullständigt glada, tror de i alla fall, tills David och Jennifer börjar förändra seriekaraktärernas, och sina egna, liv.

Den här filmen är väldigt intressant då den ger perspektiv på samhället och vår världshistoria. Det stora fokuset i filmen ligger på färg. När Jennifer går emot lagen och introducerar sex till Pleasantvilles invånare börjar folk se färg, och sedan bli färgade själva. Och vi vet ju alla att det snackas mycket i USA om orättvisor mot färgade. I filmen anser borgmästaren, bland andra, att folk som är i färg är olagliga, att de är brottslingar bara för att de är i färg och inte svartvita som de andra, vilket kan liknas vid att vita människor i historien har sett ner på svarta.
I slutet av filmen blir allting färgglatt och det bevisar väl ändå stark att vi alla är lika värda!

Sedan kom också en scen där stadens svartvita människor brände upp böcker (som tidigare varit tomma men p.g.a Jennifer börjat fyllas), och det var ju som taget från andra världskriget vilket kändes ganska tragiskt men också insiktsfullt då man lätt fattar hur dumt en sådan idé egentligen är.

Jag tyckte om filmen ganska mycket, den var både rolig men allvarlig på samma gång, och den är definitivt sevärd. Efter att vi i skolan sett klart hela filmen fick jag lite mhmm- och jaha-känsla, det går inte riktigt att förklara men det fick mig i alla fall att tänka.

I huvudrollerna ser man Tobey Maguire som David
och Reese Witherspoon som hans syster Jennifer

Mycket väsen för ingenting

Mycket väsen för ingenting är den svenska titeln på filmen Much Ado About Nothing från 1993, regisserad av Kenneth Branagh, som är baserad på William Shakespeares pjäs med samma namn.
I rollerna ser man bl.a Emma Thompson, Denzel Washington och Kenneth Branagh själv.

Själva handlingen är lite svårförklarad för det är mycket som händer, men lite kortfattat så handlar det om ett stort sällskap som bor i ett stort hus någonstans i Italien som får besök av en prins, hans elaka halvbror och hans riddare. Den yngsta av riddarna blir kära i den yngsta dottern i hushållet, och på en maskeradbal bestäms det att de ska få gifta sig. Dock förstör den elaka halvbrodern till prinsen allt genom att få den unga riddaren att tro att hans kärlek är otrogen mot honom. Därför avbryter riddaren bröllopet (många mordhot förekommer även i och med detta).

bild från Google

Senare reds allt dock ut och de lever lyckliga i alla sin dagar. Samtidigt som allt det andra händer luras en äldre dotter, Beatrice, och en av riddarna, Benedick, att den ena har känslor för den andra och vise versa. De verkade känna varandra sedan innan och var båda fast bestämda att de aldrig skulle gifta sig, men även de faller för kärleken.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här filmen, den var inte alls dålig, men det kändes lite som en sådan film som visas på TV om och om igen på en kanal som ingen tittar på. Alltså lite bortglömd. Den var dock ganska bra, med bra skådespelare och humoristisk, och därför är det så tråkigt att filmen känns bortglömd. Fast vad vet jag, bara för att inte jag hade sett den innan betyder inte det att den är det. Eller var, den är ju ändå från 1993…

Denna film var också baserad på Shakespeare och om jag hade levt på renässansen hade jag definitivt betalat för att se pjäsen för den var ganska rolig. Dock är handlingen kanske lite konstig då och då, men allt kan inte vara perfekt.

Romeo + Juliet

Romeo + Juliet är en amerikansk film, regisserad av Baz Luhrmann, från 1996 som baserar sig på William Shakespeares pjäs Romeo & Julia. Filmen utspelar sig i en "modern" värld (90-tal) med bl.a pistoler, bilar, skyskrapor och massa neonskyltar, men dialogerna är tagna från originalpjäsen.
I huvudrollerna ser man Leonardo DiCaprio som Romeo Montague och Claire Danes som Juliet Capulet.

Vi såg denna filmen i skolan och jag måste säga att även om jag har sett den innan så var den lika bra som förra gången. Jag gillar nog mest själva platsen de har byggt upp; den de kallar Verona Beach. Jag gillar att filmen inte känns som en film, utan att den känns mer som en pjäs.

Det jobbiga med filmen är väl hur de talar. Filmmakarna får tummen upp för att de behållit de originella dialogerna, men det är väldigt svårt att hänga med i den gamla engelskan. Om vi inte hade haft svensk undertext hade jag bara fattat vart 20:e ord ungefär.

Det fanns också väldigt många bildspråk i det de sa, t.ex:

"Arise, fair sun, and kill the envious moon,
Who is already sick and pale with grief,
That thou her maid, art far mote fair then she" - Romeo

och det är ju helt Shakespeares fel. Jag säger inte att jag inte tycker om det för det gör jag, jag gillar hur det blir som i en fantasi och det blir så där perfekt magiskt, men i slutet av filmen hade de gjorts så många referenser till stjärnor och planeter att jag nästan blev trött på det. Nästan.

Sedan tycker jag också att användningen av pistoler är lite tråkig; jag får inte Shakespeare-känslan när de drar fram dem.
I början kändes filmen också lite plastig. Med det menar jag att den i början kändes overklig på ett sätt som nästan gjorde den löjlig.

Icke desto mindre är filmen baserad på Shakespeare, och hans pjäser är väl ändå de bästa i världen, så vad kan gå fel. Det kan heller inte gå fel när man har Leonardo DiCaprio i huvudrollen (det kan det aldrig).

Möss och Människor

Det var ett tag sedan jag skrev på bokbloggen och det kanske inte är så konstigt, för det är ju sommarlov! Men medan jag satt och funderade för mig själv, mitt i sommarlovet, på en bokserie jag precis läst ut, tänkte jag på min bokblogg och kom på att jag aldrig skrev en recension om den sista boken vi läste innan sommarlovet. Så här kommer den!

Möss och Människor är en bok skriven av John Steinbeck. Det är en oerhört kort roman med 6 kapitel på under 100 sidor och det tog mig mindre än en dag att läsa ut hela. Den finns även som film (men jag rekommenderar att du läser boken, det är värt det, jag lovar).

Boken handlar om George och Lennie som har varit vänner sedan de var små. De har en dröm om att tjäna tillräckligt mycket pengar så att de kan köpa sig en egen gård och arbeta för ingen än dem själva, så George skaffar dem ett jobb på en ny bondgård. Det enda problemet är det att Lennie har en mental nedsättning och glömmer saker och ting hela tiden, och bryr sig endast om mjuka saker som han vill ta på och hålla och klappa. Som kaniner. Lennie älskar kaniner men är samtidigt en stor och kraftig karl, han förstår inte att han kan döda de små mjuka varelserna så George måste hela tiden passa på Lennie och se till att Lennie inte smeker döda möss i fickan eller leker med hundvalpar. George få kämpa för att de ska få behålla jobben, men ibland vill han bara slippa Lennie för gott och få lugn och ro.
På den nya gården möter de nya, intressanta människor så som Slim, Curley och Candy. Alla tycker de att George och Lennie är ett udda par, en syn man inte ser så ofta. Curley däremot stör sig på Lennies utseende och beteende, ja allt, och därför hamnar de i en tvist. Vilket George har försökt undvika med alla medel, och det kan bara sluta på ett sätt: med tragedi.

Jag tänker inte förstöra slutet så jag stoppar där men jag vill säga att ni borde läsa den. Otroligt mycket bättre än jag hade förväntat mig! Jag kan dock lugnt säga att Möss och Människor är en tragedi av de värsta slagen där lycka övergår i en fruktansvärd katastrof. Början och slutet var väldigt rakt på sak; börjar mitt i och tar sedan bara slut. Ändå tycker jag att det var en väldigt intressant bok med mycket händelser på väldigt få sidor. Fortfarande slår det mig hur John Steinbeck lyckades få med så mycket berättelse och olika känslor på så få sidor.


                        

Min Vänstra Fot

Min vänstra fot – regissör Jim Sheridan

Min vänstra fot är en film som handlar om Christy Brown som föddes med cerebral pares och endast kunde kontrollera sin vänstra fot. Filmen är baserad på de irländske Christy Browns egna liv, i vilket han målade och skrev med sin vänstra fot.
Originaltitel: My left foot: the story of Christy Brown (1989)
Rollen som Christy Brown spelas av Daniel-Day Lewis, vilket han vann en Oskar för.

Förra veckan tittade vi på denna filmen då vi just nu jobbar med temat funktionsnedsättning i skolan. Jag tyckte den var ganska bra, skådespelarna var otroligt bra speciellt den som spelade Christy som barn, men en liten sak störde mig redan från början, nämligen foten… Jag vet inte varför men jag har lite utav en fobi för fötter och den första scenen i filmen innehåller givetvis en stor hårig fot med långa tår som kämpar för att sätta igång en skiva. Redan där var jag osäker på filmen men det slutade med att jag tyckte att den var helt okej.

Även det faktum att Christy Brown föddes med en CP-skada och att han inte kunde tala de första åren av hans liv var smärtsamt att se på. Men hela familjen var så älskvärd mot honom, t.o.m pappan till slut, och det värmde så i hjärtat. Dock var det ofta jobbigt och titta på filmen när huvudpersonen kämpade.

En annan sak som dock retade mig var att jag kände igen skådespelerskan som spelade Chrisys mamma, Brenda Fricker. Så jag tog reda på vad mer hon hade spelat och såg att hon var med i Ensam hemma 2; hon var damen som var tokig i duvorna! Det fick mig att gilla filmen ännu mer även om det kanske inte var det mest väsentliga jag kunde skrivit här.

På Västfronten Intet Nytt

På västfronten intet nytt – regissör Delbert Mann

På västfronten intet nytt är en en film som utspelar sig på västfronten under första världskriget. Den är baserad på boken med samma namn, skriven av Erich Maria Remarques 1929.
Versionen vi tittade på var en brittisk/amerikansk version från 1979, men det spelades också in en 1930.
Original titel: All Quiet on the Western Front

Filmen handlar om den tyska 18-åringen Paul Baumer som har hamnat vid västfronten tillsammans med sina klasskamrater. Innan de hamnade vid fronten fick de gå i militärskola och bli tränade och tillsagda vad de ska göra; vad de ska göra för fäderneslandet.
Först var de flesta av kamraterna glada över att tjäna landet, men efter långa dagar och nätter i bunkrarna börjar de bli oroliga. När den förste klasskamraten stryker går det bara utför och tillslut är det bara Paul kvar. Efter att Paul har fått åka hem åker han tillbaka till fronten, för att han har varit där i fyra år och känner igen den platsen som den enda verkligheten. Där dör han sedan, precis som alla andra.

För några veckor sedan såg vi denna filmen i historia, eftersom vi arbetade med första världskriget. Därför kan jag inte säga varför jag valde att se filmen, eftersom jag inte valde den, men jag kan säga att den var sådär. Jag har aldrig gillat filmer med krig (jag tycker inte om krig överhuvudtaget) så det är lite svårt att säga vad jag tycker om den eller vad den hade för syfte och allt det. Jag kan dock säga att jag gillade den för att den visade rättvisa på ett sätt. Inte att det var någons fel eller "det är så synd om oss", utan för att den visade hur verkligheten var, hur rättvisan såg ut då.

De första orden i filmen följer såhär:
"Denna film är varken en anklagelse eller bekännelse och allra minst ett äventyr. För döden är inget äventyr för alla som ställs öga mot öga mot den. Filmen försöker berätta om en generation män, som även om de undkommit granaterna, blev förstörda av kriget."
Och det här gillar jag. Hur många gånger har inte folk bett en att bara säga det man vill och inte ge konstiga signaler? Den här texten i början av filmen visar ju precis vad syftet med filmen är, och man blir faktiskt påverkad av detta under hela filmen ända till slutet.

Richard Thomas i rollen som Paul Baumer

Romeo & Juliet

   Förra måndagen (10 mars) var jag med klassen och tittade på en teater som treorna på skolan hade satt upp. Det var mycket spännande, för jag har bara sett än teater innan i hela mitt liv och det var en annan teater på gymnasieskolan i Mark satt upp den och jag var säkert 10-11 år bara. Så jag kommer inte ihåg så mycket av den.
   Men en teater tyckte jag lät super kul, och det var det. För även om det var Romeo & Juliet, en ganska välkänd tragedi, så gjorde teatertreorna ett kanonjobb med att modernisera den och göra det lite komisk. Han som spelade Romeo var väldigt rolig första timmen utav pjäsen, då det sorgliga slutet var långt ifrån. Det tyckte framförallt han som satt framför mig, för han skrattade åt minsta lilla. De hade även lagt in några ord som de inte troligtvis sa på den tiden; exempelvis dygna.

   För dem som inte känner till Romeo & Juliet är det en pjäs skriven av den kända William Shakespeare runt 1595-96. Den utspelar sig i Verona, Italien, och original titeln på engelska är The Most Excellent and Lamentable Tragedy of Romeo and Juliet. Lite intressant fakta: den visades upp första gången i Sverige 1776 den 5 augusti i Norrköping. (Jag vill tycka att det åtminstone är lite imponerande)

   Handlingen i kort: Romeo som är en Montague träffar Juliet. De bli kära i varandra, men deras familjer är sedan länge fiender. Juliet är en Capulet och den stora fejden mellan deras familjer gör det omöjligt för dem att gifta sig. Så de bestämmer sig för att gifta sig i hemlighet. När Romeo sedan måste lämna Juliet för att han hamnat i en fejd med Juliets kusin och dödat honom, bestämmer sig Juliets mamma för att Juliet ska gifta sig med en annan. Juliet vill inte detta så munken som vigt det unga paret ger henne en dryck som gör att hon "dör" men vaknar igen, så att hon slipper gifta sig. Efter att Juliet druckit drycken återvänder Romeo och finner Juliet, som han tror nu är död. Han tar sitt eget liv med ett gift,  och efter att Juliet vaknar hittar hon Romeo bredvid sig, död, och hon dödar sig själv med en kniv för att hon inte vill leva utan honom.

   Så… den är ganska tragisk.

   Men även om den är så tragisk var den spännande att se, och allt med dansarna och musiken (som för övrig också var relativt moderna svenska låtar som passade in i pjäsen, vilket gav mig en häftig känsla)… det var bara fantastiskt kul att ha sett.
   Om klassen någonsin bli bjudna på sådant här kalas en gång till tackar jag inte nej i första taget.